Helena Yourstone

alla dessa minnen som en människa kan gå runt och bära på, alla dessa minnen som åter och åter smärtar som en kniv i hjärtat, hur gärna man änönskar att man var tillbaka i dennes famn och allt var bra igen för just det ögonblicket, inga problem fanns, dom enda som existerade var bara du och han, hur gärna du än vill fortsätta att tro att inget kunde sära på en, ingen kunde skada en, inget, inte ens du kunde göra mig illa, hur kunde du göra mig illa, jag såg det aldrig, alla andra såg det och alla tyckte du betedde dig illa och svinigt mot mig, men jag kunde inte se det,jag var ju så förblindad utav dig, du kunde ju inte göra några fel vad folk än sa, du kunde aldrig såra mig, du behandlade mig så som jag förtjänade att bli behandlad, jag förtjänade inget bättre, trodde jag då, även om minnena kommer tillbaka lite då och då så visst klart att dom gör så grymt ont i mig, det känns som om att jag hade en jävla tur som klarade mig hel skinad ur allt detta, att jag inte fick mer skador än vad jag fick är ganska förundrande. men dom gör inte lika ont nu som då, jag behöver få sitta och tänka på det ibland för att på mitt egna lite vridna sätt bearbeta bort allt succesivt, att jag sitter och tänker på det gamla betyder inte att jag vill tillbaka dit igen, vilket jag ganska så säkert inte vill, tack vare dig så kan jag se ljuset i den mörka vardagen som jag ibland bara vill ifrån.